Flykten från Puno

Igår kväll fick vi all hast lämna Puno. Invånarna i Puno är arga över att de inte får får ta del av gasfyndigheterna i regionen utan allt går direkt till Lima. Strejken vara i två dagar och vad de gör är att de lägger stora stenar på vägen så att man inte kan köra.

Det känns nästan som om vi flyr. Middag intogs i all hast, bagaget trycktes ihop och transporterades till bussen. Sen iväg. Genom mörka vägar där vissa avsnitt är fyllda med sten. De flesta strejkvakterna har gott hem för att sova. Efter två timmars färd med bussen kommer vi till ett stort stopp. Vi får besked om att vi kommer att få sitta still till klockan 4 på morgonen. Det är liksom inget att göra utan bara att vänta. Efter en timmes väntan börjar det plötsligt röra på sig.

Vi kör förbi en massa folk som flyttar massiva stenar från vägen, runt omkring dem så brinner det däck. Märklig känsla måste jag erkänna. Hela natten kör vi och klockan 7 på morgonen är vi framme i Cusco.

Det var en buss som lämnade hotellet strax efter oss. De kom inte fram utan fick vända tillbaka till Puno.

Nu vankas frukost och våra sjuklingar börjar att bli bättre.

En reaktion till “Flykten från Puno

  1. Oj. Oj. Mänsklig sammansvetsad kraft är stor. Orättvisor är en sak som samlar människor. Skönt att vissa börjar bli bättre i sällskapet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *